Då jag 2005 födde vår första dotter Loo så slutade förlossningen i att jag tyvärr fick en total sfinkterruptur, grad 4. Jag fick Loo. Och en Sfink, vilket resulterade i att jag efter det har blivit tvungen att göra kejsarsnitt. Nu ska jag göra mitt fjärde, den sista juli. Jag är proffs på snitt. Har varit på olika BB varje gång och nu denna sista (eller?) ska vi tillbaka till SÖS. Mest för det fina hotellet efter, de mysiga rummen jag hört så mycket om. Maten. Miljön. Sånt är viktigt tycker jag. Läkarna och kirurgerna litar jag stenhårt på, och jag har även lyckats få lite inside info från två av mina nära vänner som båda jobbar på SÖS. Här ska jag heller inte missa att berätta att trots allt som hände den där måndag natten 2005, så skulle jag göra ALLT för att få uppleva en förlossning igen, trots att det tog 24 timmar (på BB) en sugklocka, en Sfink, och en fistel i mellangården efter Sfink. Jag ska berätta ALLT vid ett annat tillfälle. Jag har sparat mina dagboksanteckningar. 🙂
Det är i och med detta fjärde snitt som varit anledningen till att jag varit sjukskriven sedan mitten på mars. Att jag inte får stressa upp mig, vilket ger sammandragningar som påverkar livmodern som i sin tur gör mig stressad, och jag får INTE hamna i värkarbete, då kan min livmoder spricka, den är väldigt tunn, sa vår sista läkare (fantastiska Karin Eriksson) som hjälpte till att förlösa Zack på BB Stockholm, 2016. Hon påtalade vikten att göra snitt i vecka 37 plus. Mitt BF är egentligen 10/8. Nu i efterhand hade hon gärna fått säga vecka 35, hade inte gjort något alls…
Undra om jag ska fråga om det går att få ett till barn? Ifall att? Känns trist att veta att det är sista gången. Men det kanske räcker med fem barn. Fem fantastiska barn. Jag har alltid velat ha en stor familj, med lagom kaos. Så att man aldrig skulle behöva vara själv, som barn eller som vuxen eller som gammal tant. Att alltid ha någon.
Läkaren som sjukskrev mig sa att jag borde rådfråga de som kommer att snitta mig;
-”Om Ni inte kanske kan sätta en rosett på äggledarna när Ni ändå är där och stökar”.
Känns dock lite okvinnligt på något sätt. Att bli av med det man är gjord för att göra? Vad tror ni? Jag fyller trots allt 42 i september, och är välsignad med snart 5 ljuvliga barn. Men jag tänker om något kanske skulle hända. Peppar…Peppar…
Hur som helst, nu i vecka 34 så har jag blivit lite mindre mobil. Jag orkar tex inte en PW, det trycker för mycket neråt. Försökte mig på en liten lätt jogg (2km) med min 8-åriga son Norton häromdagen. Det slutade med att jag fick hoppa in i skogen och både göra nummer 1 och 2. ( Ja, jag har alltid en bit papper i BH-n)
Men jag kan fortfarande stå på händer, och idag hoppade jag från trampolin ner i ett av de mest gudomliga vatten jag varit med om. Gustavsviksbadet, från hopptornet, 28 grader i luften, osäker på vattentemperaturen. Magiskt svalkande i alla fall. Bästa doppet i världshistorien.
Fortfarande tränar jag 4-5 dagar i veckan, allt från pass på SATS (body balance sist), Yoga, Crosstrainer, PW (tills igår) och mycket mycket crossfit och vikter. På Sats, 24/7 eller vid poolen hemma. Längtar tills om några månader när jag kan köra på igen och då börja att träna inför de olika loppen jag och min man ska genomföra 2019. (jag i sen 40-års kris, han i sin snart 30-års kris). min urgulliga snygga sexiga man. Jag ska berätta allt om honom någon gång. Hur han som ung 24 åring valde att tillbringa sitt liv med mig, gammal tant på 35 med tre, vid den tiden, rätt trotstiga ungar.
Men mest av allt längtar jag efter vår bebis, lilla flicka. Och Sjukhusmys, att bli uppassad, ompysslad, bara behöva ligga still och amma och höra snälla fina röster runtomkring mig. Äta allt det goda snacks jag packat i BB väskan med redan i vecka 25.
SÖS, lev nu upp till mina förväntningar. <3
All the Best, Mal
Senaste kommentarer