Hej!
Jag visste det nästan samma dag som jag vaknade i tisdags den 31/7. Eller vaknade och vaknade, jag tror knappt att jag somnade. Allt med graviditeten hade ju gått så bra! Förutom att jag sjukskrevs halvtid så mådde jag så bra. Tack vare sjukskrivningen så kunde jag njuta av graviditeten. Jag kunde njuta av alla andra barn, boa och fixa och hade en så otrolig ork för allt.
Men när vi satt i taxin klockan 6.30 till SÖS för en vecka sedan så kände jag att det kan inte få vara såhär bra. Jag har friska barn, mannen i mitt liv älskar mig och allt är så fantastiskt.
Vi skrevs in på Kejsarsnitts avdelningen, kl 7, tog prover och bytta om. Det var ca 30 grader i rummet, och dom hade bett oss ta med egen fläkt. Alla läkare/narkosläkare och barnmorskor var sååå fantastiska. Vi rullades ner till operation där de skulle lägga epidural. Har man inte fått epidural då man INTE varit smärtpåverkad så är det inte jätteskönt att få. Det är en nål stor som ett stålrör som ska in mellan en kota i ryggraden. Jag satte mig och kutade rygg och höll i min barnmorska, nålen/bedövningen tog fel så att jag skrek till då det kändes som att någon satte en kniv bakom höger knä. Jag fick lite lätt panik, tittade på Andreas och började gråta. Narkosläkaren försökte igen- Aj, den träffade rakt i underlivet precis på samma sätt som ovan. Då grät jag ännu mer, och fick riktig panik. Sen tredje gången gillt så funkade det. Operationen startade 8.28 och vår bebis Elle India Märta-Anette föddes 8.40. Då tog det alltså lång tid pga tidigare ärrbildning.
Hon var rätt tyst när de tog ut henne, hon hade legat fixerad sen några veckor tillbaka, men som tur var så såg jag henne i lampan ovanför operationsbordet. Tillslut la dom upp henne på mitt bröst. Men herregud vilken känsla. Igen. Jag såg och kände på en gång att hon var väldigt liten. Absolut 10 dagar för tidig men det var även Smilla. Smilla vägde 3700 och var 53 lång.
Elle, som förövrigt var otroligt lik sina två storebröder vägde 3050 och var 48 lång.
Snuttade direkt efter bröstet, och det tog ca 20 minuter att sy ihop mig, längre tid än vanligt men de var väldigt noga. Att sedan hamna på uppvaket med en liten flicka som bara ville amma kändes fantastiskt. Vi låg kvar på uppvaket ett par timmar och fick sedan komma till vårt BB-rum, dvs INTE BB-hotellet som vi hade hoppats på. Fortfarande runt 30 grader i rummet, men vi hade med oss en fläkt. Hade vi sedan dörrarna vidöppna mot korridoren så svalkade det lite.
Sen efter någon timme, när klockan var runt 12, då kom smärtan. Herregud. Hela första dagen hade jag ont i magen på höger sida, vilket förklarade att det var där de fästa trådarna, och jag låg på en pendlande smärta på nivå 5-6. Jag fick verkligen tjata efter mer smärtlindring, vilket endast hjälpte för en kort stund, så jag mådde riktigt dåligt. Jag känner ju mig själv och när jag inte vill instagramma, facebooka, prata med mina systrar eller min bästa kompis, då är det fel. Jättefel. Så första dagen efter det att hon kommit kände jag mig snuvad på allt. Jag kunde inte gosa med Elle, inte känna på det kladdiga fosterfettet som låg som en hinna runt henne, inte dra in hennes doft i min näsa. Allt var så fel. Det enda jag kunde känna var smärta, konstant. Så ärligt, nej, inte den bästa upplevelsen. Därav stannade vi tre nätter på BB, det tog ett tag att återhämta mig från första fasen liksom.
dag 2 på BB.
Nu här hemma, när det gått en vecka börjar jag, idag, att känna mig lite mer levande. Jag har haft så ont överallt hittills. I magen, svårt att andas, såret gick upp lite, jag kan inte ligga på sidan osv. Men jag tror at det har vänt lite nu.
Straxt ska vi till bvc för att kolla att hon gått upp i vikt då hon gick ner till 2800 inan vi åkte hem.
Nämnde jag förövrigt att vågen stod på samma siffra när jag kom hem som när jag åkte in? Inte ett gram hade jag gått ner, men vätska hade jag fyllt upp min kropp med, så jag ser fortfarande inte fotknölarna, men det kommer nog, tur att det fortfarande är flip flop väder…
malin
Senaste kommentarer